30 januari 2010

Reseäventyr del 5:2

Fick ta mig en dags paus från bloggen men nu fortsätter vi resan. Vi befinner oss alltså nu i Ankor Wat. Borath, tuktuk-gossen kör oss från tempel till tempel. Vädret var ganska molnigt under morgonen och förmiddagen men efter lunch spricker det upp och det blir stekande varmt.
Fantastiska träd hade växt in och över templen. Rotsystemen var enorma och jag gick omkring med gapande mun över hur mäktigt det kändes. Mindre angenäm var känslan jag hade när jag så fattigdomen och folket som bodde inne på området.Överallt fanns det tiggande barn och vuxna! Borath berättade att det var kmerer som bodde inne på själva tempelområdet, de var otroligt fattiga och försörjde sig på tiggeri och försäljning av "krimskrams" och några drev små restauranger. Där var också ganska många offer för landminor som satt alt. gick/hasade fram och tiggde. Bland annat stötte vi på en helgrupp som satt och spelade vid en tempelingång. Usch, så mycket elände det finns i världen.
Vi såg även en del unga män som försökte fiska i de grunda sumpiga delarna av tempelomådet. De kröp på alla fyra efter att ha slängt ut sitt när. Det var troligen någon slags mal de försökte fånga.
Avslutningen på dagen bjöd på mitt favoritdjur; Apa, i det här fallet markattor som vi matade med banan. Jag måste i ärlighetens namn säga att det var med kluvna känslor jag matade de små raringarna för det såg inte ut att må så särdeles bra.
Fortsättning följer! Kanske inte imorgon för då är det dop!

28 januari 2010

Reseäventyr del 5:1...

Bussfärden till Siem Reap var ganska jobbig. Vi blev hämtade vid 9-tiden i en liten pickupbuss. Den var redan full av människor, bl.a 2 unga svenska tjejer. Det var trångt, varmt och efter att vi tagit oss över gränsen vi Aranyaprathet bytte vi till en större buss. Busschauffören i den nya bussen var kambodjan och han luskörde i 50-60 km hela vägen till Siem Reap. Vi satt länge och funderade på varför han körde så sakta på en spikrak, ganska bred väg. Det var inte lönt att fråga eftersom han inte talade engelska. Vi ägnade oss åt att förundras över hur landskapet snabbt hade förändrats och över hur mycket fattigare människor verkade vara i Kambodja. Det var dammigt, fattigt, ödsligt och på nåt vis kände jag mycket tydligt att Pol Pot och hans tyranneri ff vilade över landskapet och människorna. Svårt att förklar med ord men så kändes det.


Chaufförens "maskande" körning innebar att vi kom inte fram till Siem Reap förrän sent på kvällen, då det hade blivit beckmörkt. Det är en lite ruggig strategi de har, kom vi fram till och som vi tror hänger ihop med att man som turist lätt känner sig osäker i mörkret och att man då väljer det hotell/guesthouse som de s.k. guiderna företräder och har provision på.

Vi valde dock att snabbt söka rätt på en tuktuk-chaufför som tog oss till ett annat guesthouse. Chauffören hette Borath och hade som ung pojke varit buddistisk munk! ( Borath är gossen med siffror på ryggen) Förstod inte riktigt om han ff var det och frilansade som tuktuk-chaufför eller om han lagt munklivet bakom sig. Han var dock mycket blyg och försynt. Hans engelska var inte direkt strålande men har var rar och körde oss under hela nästa dag som vi tillbringade på Ankor Wat.
Jag kan inte riktigt beskriva med ord hur fantastiskt det var att tillbringa dagen i Ankor Wat. Magiskt! Underbart! Vackert! Tja, det är bara ord, Ankor Wat måste upplevas!!

Fortsättning följer i morgon med mera foton från Ankor Wat.

27 januari 2010

Reseäventyr del 4...

Vi hade bestämt oss på kvällen innan att nu lämnar vi Koh Kood. Det fanns flera anledningar till det men den främsta var att det inte fanns så mycket aktiviteter och det var nästan omöjligt att ta sig någon annanstans. Vi kände oss lite som "Robinssondeltagarna" fast vi hade ju obegränsad tillgång till mat. Vi bestämde i alla fall att vi skulle ta oss till Kambodja, Siem Riep och ANKOR WAT. Mr. O på resorten hjälpte oss att fixa båten till Trat samt ordnade en bussresa till gränsen. Bolaget skulle ta oss hela vägen till Ankor Wat. Mr O fixade även ett rum på Hotell SA i Trat och klockan 9.30 kom båten och hämtade oss. (Mr O är mannen till höger på fotot) Båtturen gick bra och pickupen körde oss till Hotell SA som inte var någon större "hit" men en natt skulle vi väl stå ut.
Vi spenderade dagen på stan och framemot kvällningen gick vi till nattmarknaden i Trat. Härlig upplevelse med massor av superäcklig mat(en del såg gott ut), döda djur upplagda och upphängda på allehanda vis, frukt, grönsaker, turister, människor och en massa andra märkligheter. På morgonen satt vi i foajen på hotellet och väntade på att bli upphämtade klockan 9.00, Ingen kom! Jag ringde flera ggr till Mr O som kontaktade bolaget och till slut brast tålamodet hos mig när det visade sig att de GLÖMT oss! Jag skällde ut honom efter noter och bad honom "vänligen" framföra till bossen på bolaget att det var oacceptabelt och att så här behandlar man inte sina gäster! Jag kokade av ilska. Vi fick tillbringa ytterligare en natt i Trat men vi bytte till ett litet trevligt boende, Guy Guesthouse, där ägarinnan hjälpte oss att ordna en annan. tripp till Kambodja nästföljande dag. Tvärs över gatan låg en liten trevlig restaurang som vi stiftat bekantskap med dagen innan och där åt vi våra måltider. Resten av dag 2 i Trat tillbringade vi på en scooter. Vänstertrafiken var lite jobbig men vi åkte trots det kors och tvärs i stan och ut på landet. Tyvärr hade jag nu börjat få ordentligt ont i ena örat så vi fick även införskaffa lokal pencillin i en av stadens små drugstorer! Döv och febrig gjorde vi Trat ytterligare en kväll. Fortsättning följer i morgon!

26 januari 2010

Reseäventyr del 3...

Den andra dagen på Koh Kood förflöt i makligt tempo. Frukost, som var helt okej, bad, promenad, lite snorkling, Singha och mat på grannresorten. På vår strand fanns små upphöjda solaltaner med vasstak, vi belägrade en och fram emot kvällningen såg vi en helt underbar solnedgång.
På kvällen bokade vi en snorklingstur till nästa dag. Klockan 9.30, nästa morgon, blev vi upphämtade av en speedbåt med en vindpinad thailändare och hans lite överviktige medhjälpare. De talade ingen engelska men vi hade tur för det var också ett ungt thailändsk par som skulle snorkla och tjejen kunde lite engelska. Det blev en fantastisk dag. "Kaptenen" körde norrut mot Koh Rang, en liten obebodd ö 40 mil från fastlandet med ett fantastiskt korallrev, enligt experterna. Kaptenen visade sig dessutom vara en fena på att snorkla!! Han hoppade i med snorkel, fenor och cyklop och lärde det unga paret att snorkla. De kunde inte simma och hade flytväst på sig. Efter simlektionen tog han oss med på en fantastisk resa under vattnet. Han dök ned, pekade och trykte på koraller och hämtade snäckor m.m. Kanonkul att bli guidad av en så erfaren dykare. Vid ett tillfälle hände dock en mindre trevlig incident. E. och jag snorklade sida vid sida tätt intill ett korallrev. Kaptenen och det unga paret simmade en bit framför. Plötsligt ser jag i ögonvrån att E. börjar sprattla och fäkta. E. hamnar på korallrevet och jag ser att blodvite uppstår. Jag vänder blicken framåt och håller på att drunkna i panik!! Ungefär 30-40 cm från mitt ansikte/cyklop har jag en jättemanet!! Röd, stor som basketboll ungefär med en trådmassa som var ung 40 cm lång. Jag höll på att flippa ut. Snabbt "paddlade" jag bakåt, pulsen dunkade så det flimrade för ögonen, sen satte jag full fart framåt. Det tog en bra stund innan jag hämtade mig, kan jag säga. Frustande och pustande kollade E. och jag på varandra, vi var båda ok, och sen fortsatte vi snorklingsturen. Har ingen aning om den var farlig, dödlig, brännande eller harmlös men otäck var den i alla fall.
Såg ut ungefär som den här. (Bilden hämtad från google.)
Mot slutet av snorklingen fick jag en rejäl krampkänning och tvingades kalla på E. som bogserade mig mot båten. När vi närmade oss hoppade kapten Thai i och drog mig mer eller mindre upp i båten! Pinsamt!
Kvällen tillbringade vi på resorten bredvid. Vi åt och drack gott, tämligen trötta stupade vi sedan i säng. E. lätt skadad, jag lätt skakad men mätta, nöjda och belåtna med allt vi upplevt under dagen.
Fortsättning följer imorgon.

25 januari 2010

Reseäventyr del 2...

Dag 2 inleds med att vi blir hämtade för transport till speedbåten som skall ta oss till Koh Kood - paradisön som vi bokat en bungalow på. Även denna "resa" sker med öppen pick-up i ett relativt rappt tempo. Framme vid hamnen får vi vänta ett tag på att båten skall fyllas upp med grejer och människor. Färden tar sedan drygt en timme och går i rasande fart.Skummet yrde om båten och om oss och håret impregnerades med härlig sälta. När jag sedan såg ön, bryggan, resorten och de små bungalows som låg utspridda kring restaurang- och lobbydelen blev jag både förtjust och positivt överraskad. Det var så vackert! Solen sken, fåglar sjöng, brunbrända människor som plaskade i ett turkosfärgat hav. Vi fick en fin liten bungalow med utsikt både över området och HAVET (åtminstone delvis).
Allt var toppen på resorten utom en sak! Maten! Den var en katastrof. Vid lunchen beställde vi in var sin soppa som sedan åkte ut och in ur köket 4-5 ggr. Till slut gav vi upp och åt "vatten med burkchampignoner och majsoppa med räkslamsor" som smakade som att "kyssa sin syster"! Mao ingenting! På kvällen provade vi grillbuffén och den var lika katastrofal.
Innan kvällen kom hann vi dock med både bad, snorkling och en promenad i omgivningarna. Vi la oss vid midnatt, helt slut och med AC:en inställd på 20 grader. Vi frös hela natten!!


Fortsättning följer imorgon!

24 januari 2010

Reseäventyr del 1...

Den 8:e januari 2010 lyfte vårt plan mot Thailand. Efter dryga 14 timmar landade vi i ett mycket hett Bangkok. Vi skulle vidare ned mot Östra Thailand så vi kastade oss på en shuttlebuss ut till den stora busstationen på Suvarnabhumi flygplatsen. Efter drygt 2 timmars väntan, iförda jeans, jympaskor och t-shirt, i dryga 30 graders värme, dök bussen upp.
En riktig rishög, med en sur, trött chaufför, lika charmig som en köksstol och hans tillika smågrinige charmtroll till medhjälpare. Bussen var långt ifrån full men det var en brokig skara människor som stirrade storögt på oss. Tre gamla thailändska kvinnor, några barnfamiljer, 4-5 unga amerikanskor och några medelålders thailändska män. Därtill en massa bagage och höns, varor som skulle leveras och personliga tillhörigheter av olika slag. Vi hänvisades till sätena längst bak och slängde oss ned. Vi var nu i alla fall på väg mot Trat.
Vi började med att byta om! Vi trasslade oss ur ovansagda klädesplagg ett fasligt sjå att byta om sittandes) och satt till slut i våra shorts, linnen och sandaler. Skönt!
AC:en på bussen fungerade sådär, det blåste mest varmt. Rätt som det var kände vi en fasanfull stank som fick oss att kippa efter luft. Bakom min rygg fanns en liten dörr. Gissa vad som fanns där? Just det, en toalett! Jag vägrade gå in där men E. var modig (eller dumdristig ?) och var därinne ett par ggr. Enligt E. var det som ett utedass och det luktade då sannerligen som ett. Efter en dryg timmes färd hördes en fruktansvärd smäll/knall, bussen krängde till och jag frös till is!! "Vi har blivit beskjutna", tänkte jag. Delvis döv insåg jag dock snabbt att vi fått punktering. Busschauffören kör vidare(!) och sen börjar en cirkus utan dess like. Han stannar 17 ggr. och springer ut och in ur bussen, kollar med 17 olika verkstäder/bensinstationer och först på den 17:e hittar han ett nytt däck till bra pris. En halvtimme därefter kör vi vidare(minst 2 timmar försenade) och jag var nu helt övertygad om att min sista stund var kommen. Nu skulle det kompenseras för förseningen! Han fullkomligen idiotkörde, minst 140 knyck, inte en gatlykta syntes, ibland 2-filig väg, ibland 4-filig. I vissa kurvor satt jag tryckt mot rutan vilandes på höften om ni förstår bilden!? Minst 2 hjul hade INTE markkontakt! Jag paniksomnade titt som tätt och när jag var vaken rann svetten i strida strömmar av mig. Klockan 22.30, efter 7 timmar i bussen kom vi äntligen fram till Trat. Utmattade, sjöblöta, dammiga och med stanken av utedass, delade vi en öppen taxipickup med de amerikanska tjejerna, och tog in på ett guesthouse i centrala Trat. POP hette det och det var ungefär så jag kände mig!
Fortsättning följer i morgon...