
Gode Gud, att man aldrig råkar ut för någon bilolycka, blir rånad, misshandlad, våldtagen eller ramlar ihop med en infarkt på gatan. Det känns verkligen som att risken att bli utan hjälp är ganska stor.
Jag har sedan ganska länge närt en viss oro över hur samhället( läs: alla vi medborgare ) och vår attityd till varandra, medlidande, solidaritet och engagemang utvecklats. Vi verkar bry oss mindre och mindre. Vi går över gatan om vi ser att några personer bråkar. Vi går en omväg förbi en person som ligger utslagen på gatan. När barn och ungdomar beter sig oförskämt i skolan o/e slår någon annan så backar vi undan och vill inte lägga oss i. Vi vågar inte vittna om vi ser att ett brott begås. Vi anmäler inte om barn far illa. Vi anmäler inte ens när människor misshandlar sina djur. Ja, listan kan göras lång. Givetvis är det så att jag generaliserar rejält men tyvärr, så tycker jag att jag dagligen läser om episoder som bekräftar mina tankegångar.
Nej, vi sitter hellre i soffan och skänker pengar till någon TV-sänd gala för krigsdrabbade någonstans i världen. Då har vi lagom distans men kan ändå sitta och förfasa oss över hemskheterna i världen och skänka en slant som mildrar det dåliga samvetet över hur bra vi har det.

Herregud, vart är vi på väg??
2 kommentarer:
Detta är ett faktum dagen av idag ser hemsk nonchalant ut, det är i detta samhälle vi ska bli gamla, fasar för den dagen.
Ja men visst är det hemskt? Jag blev alldeles chockad av att läsa den artikeln...
Skicka en kommentar