Reseäventyr del 5:1...

Bussfärden till Siem Reap var ganska jobbig. Vi blev hämtade vid 9-tiden i en liten pickupbuss. Den var redan full av människor, bl.a 2 unga svenska tjejer. Det var trångt, varmt och efter att vi tagit oss över gränsen vi Aranyaprathet bytte vi till en större buss. Busschauffören i den nya bussen var kambodjan och han luskörde i 50-60 km hela vägen till Siem Reap. Vi satt länge och funderade på varför han körde så sakta på en spikrak, ganska bred väg. Det var inte lönt att fråga eftersom han inte talade engelska. Vi ägnade oss åt att förundras över hur landskapet snabbt hade förändrats och över hur mycket fattigare människor verkade vara i Kambodja. Det var dammigt, fattigt, ödsligt och på nåt vis kände jag mycket tydligt att Pol Pot och hans tyranneri ff vilade över landskapet och människorna. Svårt att förklar med ord men så kändes det.

Chaufförens "maskande" körning innebar att vi kom inte fram till Siem Reap förrän sent på kvällen, då det hade blivit beckmörkt. Det är en lite ruggig strategi de har, kom vi fram till och som vi tror hänger ihop med att man som turist lätt känner sig osäker i mörkret och att man då väljer det hotell/guesthouse som de s.k. guiderna företräder och har provision på.

Vi valde dock att snabbt söka rätt på en tuktuk-chaufför som tog oss till ett annat guesthouse. Chauffören hette Borath och hade som ung pojke varit buddistisk munk! ( Borath är gossen med siffror på ryggen) Förstod inte riktigt om han ff var det och frilansade som tuktuk-chaufför eller om han lagt munklivet bakom sig. Han var dock mycket blyg och försynt. Hans engelska var inte direkt strålande men har var rar och körde oss under hela nästa dag som vi tillbringade på Ankor Wat.

Jag kan inte riktigt beskriva med ord hur fantastiskt det var att tillbringa dagen i Ankor Wat. Magiskt! Underbart! Vackert! Tja, det är bara ord, Ankor Wat måste upplevas!!

Fortsättning följer i morgon med mera foton från Ankor Wat.