Indianer och vita...

Ända sedan barnsben har jag varit intresserad och facinerad av indianer. När jag var riktigt liten handlade det förstås mest om lek och äventyr. Älskade" Bröderna Cartwright" (TV-serie, orginaltitel: Bonanza,visades mellan 12 september 1959 till 16 januari 1973, sammanlagt 431 avsnitt) och mest Adam. Grät floder när det fanns indianer med och de mördades eller utsattes för orättvisor. Har sedan alltid gillat "indianfilmer" som Soldier Blue, Little Big Man m.fl. Nu vet vi ju alla att "Hollywoodiseringen" av indianerna inte överensstämmer med verkligheten men det är sorgligt och spännande att se dessa filmer ändå. Jag har gråtit floder när jag sett dessa filmer och jag gör det fortfarande. Jag kan känna skammens heta röda färg på mina kinder när jag skriver om det just nu. Den vita, superior, rasens oförmåga till empati och medkänsla. Massor av männsikor lever ju likadant idag över hela världen. Orättvisor, hat och våld är ju vardagsmat för många! Usch, så enastående sorgliga vi människor är egentligen. Jag mår dåligt när man läser eller ser på TV om hur indianerna i USA lever idag och att så många fortfarande i Nådens År 2008 lever på existensminiminivå. Gräsligt rent ut sagt. Genom allt jag läst och sett om "native americans" så måste jag säga att de verkar vara ett folk med stor själ, ädla sinnen och enväl genomtänkt livsfilosofi. Dikten som följer är en jättefint exempel på vad jag försöker säga.

Invitationen

Det intresserar mig inte hur du försörjer dig. Jag vill veta vad du åtrår och om du vågar drömma om att möta ditt hjärtas längtan.

Det intresserar mig inte hur gammal du är. Jag vill veta om du är villig att riskera att bli betraktad som löjlig i din kärlek, för dina drömmar och för äventyret i att vara levande.

Det intresserar mig inte vilka planeter som omgärdar din måne. Jag vill veta om du har kontakt med den egen sorgs centrum, om du har öppnats av dess svek eller om du har skrumpnat och stängt av rädslan för mer smärta. Jag vill veta om du kan stå ut med smärtan, min eller din egen, utan att försöka gömma den, låta den tyna bort eller försöka ?klara av? den. Jag vill veta om du kan vara i glädje, min eller din egen, om du kan dansa vilt och låta extasen fylla dig ut i fingertopparna och tårna, utan att mana oss till försiktighet, till att vara realistiska eller påminna oss om våra mänskliga begränsningar.

Det intresserar mig inte om det du berättar är sant. Jag vill veta om du kan vara sann mot dig själv, även om du gör någon besviken, om du kan bära anklagelsen om svek utan att svika din egen själ. Jag vill veta om du kan vara trofast, och på så vis vara värdig att tro på. Jag vill veta om du kan se skönhet även i dagar som inte är vackra, om du kan se att ditt livs ursprung kommer från det Gudomligas närvaro. Jag vill veta om du kan leva med misslyckanden, dina eller mina, och ändå stå kvar vid stranden och ropa över vattnet till fullmånens silver: ?Ja!?

Det intresserar mig inte var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, utmattad och mörbultad, och ändå göra vad som behöver göras för barnen.

Det intresserar mig inte vem du är eller hur du har kommit hit. Jag vill veta om du kommer att stå mitt i elden med mig, utan att rygga tillbaka.

Det intresserar mig inte var, vad eller för vem du har studerat. Jag vill veta vad som håller dig samman från insidan, när allt annat rasar samman. Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen tycker om det sällskap du har i de tomma stunderna.
Oriah Mountain dreamer, Indian Elder

Måste bara ta med en snutt ur Soldier Blue också!