20 oktober 2008

Om styrka, mod och branden i Backa -98...

Satt och läste i GT häromdagen. Hittade en artikel om en ung kvinna, Shirin S. Hon var en av alla de ungdomar som var på discoteket på Backaplan natten till den 30:e oktober 1998, då 63 ungdomar dog. GT har nu, i dagarna, en artikelserie inför 10 -årsdagen för att påminna om tragedin och för att människor som var med då eller berördes på något sätt, idag skall berätta om sina tankar, minnen och funderingar.

Shirin S. var 13 år gammal när branden bröt ut och båda hennes systrar dog, Jasmine 12 år och Meriam 17 år. När hon var 9 år ung. dog hennes lillebror i en sjukdom. Förra året dog hennes mamma efter en kort tids sjukdom. Så ofattbart mycket sorg och förtvivlan hon har tvingats uppleva. Det är otroligt gripande och på något märkligt sätt glädjande att läsa hur hon beskriver sina upplevelser och tankar kring framtiden. Läs hennes berättelse här.
En av rökdykarna som var där skriver om sina minnen, bilder och tankar i en annan artikel. Författaren Åke Edwardsson skriver, "Jag tror inte på minnen som bleknar. Minnet är inte ett fotografi. Det är en rörlig bild". Mycket tänkvärt.

Ytterligare en av de unga som drabbades hårt i branden är Masoud Ojwi som brännskadades svårt samt förlorade sin bäste vän. Läs om honom och hans positiva syn på livet här.
Den 26:e oktober kommer Göteborgs stad att arrangera en stor konsert på Världskulturmuseet för att hedra minnet av de som dog.
Jag skall försöka läsa GT varje dag framöver. Jag har mycket starka och tydliga minnen av den natten eftersom jag då bodde i Göteborg. Jag var på ett internat på Öckerö och hade svårt att sova. Jag slog på TV:en och där hade branden precis börjat rapporteras. Jag trodde inte mina ögon och jag satt uppe hela natten och följde rapporteringen. Resten av internatet präglades av brandkatastrofen och när vi kom tillbaka till stan märktes den kollektiva förstämningen tydligt.

Något år senare var jag ute i lokalen som då ff stod kvar. Jag fylldes av både sorg och fasa när jag gick där och såg de tydliga spåren av ungdomarnas dödskamp, sotiga siluetter längs väggar och i trappor. Det var en fasanfull vandring och jag kan idag inte komma ihåg varför jag var där!! Hade troligen med mitt dåvarande arbete att göra men hur det påverkade mig kommer jag väl ihåg och jag kan än idag känna fasan, sorgen och skräcken som branden i Backa utlöste hos så många.

Statens Haverikommissions 151 sidor långa rapport, är en skakande läsning men ger också en bild av hopp, lärdomar och kämpaglöd.

2 kommentarer:

Malin sa...

Kan knappt fatta att det är hela tio år sen det hände. Tror de flesta kommer ihåg var man var när man hörde om branden.
Har också läst om Shirin - ofattbart att en del ska få drabbas så hårt. En mycket stark tjej.

Namn: Eva sa...

Måste vara en stark flicka som orkar leva vidare efter att ha drabbats så hårt av anhörigas bortgång! Nåt att tänka på när man till vardags gnäller över petitesser!