7 juli 2008

En tisdag...

För er som inte vet så tillbringar jag mina dagar som kurator på en enhet som arbetar med svårt sjuka, icke botbara cancerpatienter. Majoriteten har en cancerdiagnos men vi har även en del andra diagnoser. Cancer är inte en sjukdom utan det finns ca. 200 olika former av cancer.
Bilden visar en metastaserande cancercell. Med tanke på hur dödlig den är, den lilla cellen, så är den sällsamt vacker.

Vi vårdar våra patienter hemma och de är i alla åldrar. Sjukdom och död innebär alltid lidande, smärta och sorg. Vissa dagar går jag på knäna av tyngden i det lidande jag mött under dagen. Andra dagar kan vara fyllda av glädje och skratt blandat med sorg och tårar. Mitt arbete präglas av ständiga förluster och avsked. Jag/vi skapar relationer till våra patienter som kan vara intensiva och känslomässigt påfrestande. Att då hålla distans, att vara professionell, att inte komma för nära och bli överengagerad är livsviktigt för att orka fortsätta arbeta palliativt. Det kan var svårt att förhålla sig professionellt när patienten har beröringspunkter med en själv, ens egna barn, familj, släktingar eller vänner. Då och då händer det att någon i personalen blir för engagerad och konsekvensen av det blir nästan alltid förödande. Sjukskrivning, sorg, depression, ångest och skuld- och skamkänslor.

Vårt arbete består till stor del av att försöka förmedla hopp till våra patienter och anhöriga, det blir då särdeles viktigt att vi inte saboterar det genom att förlora tron på vår egen förmåga att uthärda den egna förlusten av dessa människor när de dör. Då förlorar vi vårt eget hopp och kan inte ge våra patienter det de så innerligt behöver: Hoppet om fortsatt liv ännu ett tag och hoppet att vi står ut med deras dödsångest, vånda och ständiga tillkortakommande gentemot sin sjukdom.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Tufft jobb att vara kurator inom palliativa vård ... att du orkar bära denna eviga sorg och förtvivlan?!

Anonym sa...

Kära Pia!
Ingen kan vara mer lämpad för jobbet än DU.
KRAM KERSTIN